Trehundratjugotredje åseriet- Höga kusten har stulit en plats i mitt hjärta! Höga kusten är så mycket bättre än jag kunde tro… Och det står helt klart för mig att väldigt många andra, precis som jag, väljer att semestra just här. Vi hinner ikapp vandrare och cyklister och vi noterar så snart vi ser havet, att därute finns de som föredrar kanoter, segelbåtar och motorbåtar för att hitta sina mentala påfyllningshamnar i semestertider… Vid varje rastplats finns många fler turister än vi själva och de verkar alla vara lika betagna av den Hur vad naturen, som bara ÄR där… I all sin naturlighet ligger där rad på rad av vackra havsvikar, höga bergknallar och emellan dem små eller stora, men alltid lika genomtänkta bropassager. Småvägarna är ibland asfalterade, men lika ofta är det grusvägar som löper mellan rader av postlådor och åkrar med alltför tvär lutning för att vara mänsklig för dem som en gång anlade dem… Stenrösen och stengärdsgårdar vid sidan av vägen eller som kant runt åkerlapparna visar på den där stora envisheten som tillhör dem som flera generationer före oss ville tämja även de marker som var fulla av sten… Att ta sig fram är enkelt, även om vägarna ibland följer bergskanter eller går rakt över mindre kullar i tvära stigningar, som förstås avslutas med en lång utförsbacke. Jag tänker på motluten och är glad att jag kör bil, men här och där passerar vi envisa cyklister som växlat ned till ettan och knogar uppåt eller som gett upp och går bredvid sin överlastade cykel med vattenflaskan i ena handen.
Den nye ägaren Hasse Nygren ser ljust på framtiden. På botten i den jättelika hundraåriga torrdockan ligger Hemsöfärjan Sanna för översyn. Pytteliten på avstånd. Den byggdes på varvet i slutet av talet då verksamheten sysselsatte som mest personer. Nu har jag snart gått varvet runt, skrattar Arne Näsholm som började jobba på varvet från februari i tre omgångar fram till konkursen och som hoppas jobba kvar till pensioneringen.